Göteborgsvarvet
I helgen sprang jag lite spontant Göteborgsvarvet. Lite galet men ett bra beslut. Jag har nog aldrig gjort något mer utmanade. Jag var nervös innan och gick ut alldeles för hårt i början. I 27grader (i skuggan, jag sprang i solen) krigade jag de första 5km för att vara helt färdig efter 7km, få kramp i vänstra skinkan efter 7.5km och gå varvat med lätt jogg resten av de 13.5km in i mål.
Jag var arg och irriterad över att jag gett mig in på äventyret redan efter 2km. Att springa i hettande värme är i min mening overkligt jobbigt. När jag insåg att jag hade ont och var nära att bryta kände jag en känsla av misslyckande. Stoltheten ville bryta och försvinna in i en taxi hem. Jag, Linda Grane, går inte i en springtävling, då springer man! Men jag tvingade mig själv att gå och ta mig i mål ändå. O det var inte farligt att gå. Att inte springa i mål på 1,40h. Folk hejade istället på mig ännu mer, visade ännu mer stöd och glädje när jag kom stapplandes.
Sen, efter 17km uppe vid avenyn, kom plötsligt hagelstormen som under sina 2 minuter fick mig på riktig bra humör. Jag insåg ironin i att gå/jogga i värmebölja för att sedan plötsligt befinna sig döblöt mitt i en regnskur och i princip få grus (3cm stora hagelkorn) kastat över sig. Just den sjuka upplevelsen fick mig att glatt klafsa vidare i vattenpölarna, lycklig över att solen avvikit men inte den peppande folkmassan. Målet var bara att ta sig över mål-linjen, trots rump-kramp.
Känslan av att få en medalj var otrolig! Oj vad jag tyckte att jag förtjänade den!
Det jag är mest nöjd över är att jag lyckades förmå mig att gå när det inte gick att springa längre. Sen att jag fortfarande har sjukt ont i musklerna i sätet och inte kan träna på några dagar spelar ingen roll. Det var så otroligt utvecklande och utmanande för mitt vinnar-ego. Vi ses nästa år Göteborg!
På bilderna nedan ser ni entrén, mina vänner som också sprang, min startgrupp och mig med min medalj.
