Det är en fråga värd att ställa sig då och då. Den här helgen har jag stångats med mitt onda knä, frostbitna kinder och en liten darrande rädsla inför att kasta mig nedför backar med isiga branter i dålig sikt. Jag har gråtit som ett barn men rest mig upp igen och tillslut greppat tag i modet och ägt backen med min bräda totalt. Självklart har även solen tittat fram, pudersnön legat framför mig helt orörd och en trygg famn har stöttat och tröstat mig, men det var efter all skit innan redan avklarats. Men det är så det är. Först kommer regn, sedan sol.
När jag hade lämnat dag 1s kalla, snöiga och blåsiga dag bakom mig i bastun med ett gott sällskap, en god cider och löpande skrattsalvor var jag helt och fullt förbered för en likadan uppföljare dag 2. Laddad med ett stenhårt "nu jävlar"psyke möttes jag istället av en blå himmel när jag kom ut ur stugan och hade plötsligt en mental styrka och bra förutsättningar vädermässigt på samma gång. En galet härlig känsla! Det är då jag får mitt kvitto på att det är värt att kriga på. Trotsa motgångarna. Att man ska plocka upp sig själv och försöka igen. Att inte ge upp! Det gör mig oerhört inspirerad! Livet kan va så jäkla häftigt och lurigt ibland. Som att det bråkar lite med en för att man ska kunna klara av blåsväder och ta vara på när det är medvind. Det får mig att bli inspirerad på flera plan förutom i backen. Jag lämnar Vemdalen med massor av energi, trots att det minsta jag känner mig är utvilad. Taggad inför att kämpa mot mina andra mål utöver att åka riktigt bra bräda.
En bra helg skulle man med andra ord kunna summera det till. En riktigt bra helg!
