Jag bär en känsla av glädje och ledsamhet på samma gång. En enorm glädje över att jag har en sån fantastisk kropp. Att jag inte är skadad, inte har ont, att jag kan ta emot mig själv när jag faller, att jag kan ställa mig upp utan stöd, att jag kan gå så fort jag vill, att jag kan pusha mig själv bortom de gränser jag trodde var möjliga och för att min kropp säger ifrån när den fått nog på riktigt om jag bara är villig att lyssna.
Jag känner även en oerhörd ledsamhet över att det finns de som inte har samma förutsättningar som mig. Jag får ont i hjärtat när jag ser min granne kriga ut på sin dagliga promenad runt vår mikroskopiskt lilla parkering med sin käpp. Hon tar ett decimeterlångt kliv i taget och måste stanna var femte steg för att vila, men hon ger inte upp. Ibland kämpar hon runt två varv och stannar upp när hon ser någon promenera förbi på lätta ben. Det kan få mig att må illa av ledsamhet men samtidigt faschineras jag över kvinnas järnvilja att forstätta sin lilla runda som verkar så lång. Jag imponeras av hennes styrka. Jag undrar vad hon tänker, om hon är arg för att hon är permanent skadad, om hon saknar känslan av att kunna springa, eller om hon istället kanske är glad för att hon överhuvudtaget lever?
Idag högg det även i själen när jag läste Pamelas
blogginlägg på Topphälsa. Hur hon fått beskedet att behandlingen mot hjärntumören misslyckats. Hur hon kurat ihop sig i en liten boll i sängen och gråtit i timmar. Hur hon kände att hon föll i ett svart hål utan slut. Tårarna rinner även hos mig. Ett fruktansvärt besked för en sån fantastisk krigare. Men även Pamela visar en otrolig styrka när hon väljer att "acceptera, planera och fokusera". Starka, starka kvinna!
Att se och läsa om dessa två kämpar får mig att känna en oerhörd tacksamhet över min kropp. Det viktiga är inte hur den ser ut utan att den fungerar. Tack fina starka kropp! Å tack till alla starka människor som inspirerar till livsglädje genom att aldrig ge upp! Det ni ger är ovärderligt!
