Linda Grane

Tro det eller ej men det är mer ofta än sällan som jag känner mig omotiverad till att springa. Jag kan få svårt att rättfärdiga varför jag just "måste" springa eller komma ihåg hur fantastiskt skönt det känns efteråt. Då gäller det att värma kroppen med något man är bra på, i mitt fall lite styrka i form av några sit-ups, 10 armhävningar eller benböj, bara för att väcka kroppen till liv och tända till kämpaglöden. Det brukar också vara bra att tänka på sitt mål med löpningen och varför man bestämde sig för detta mål och acceptera att resan dit kommer att kännas tung ibland men att inse att vi utvecklas av att möta och besegra våra motgångar.

Idag var det dock en sådan dag när kroppen var taggad men psyket aldrig kom igång. Jag blev förvånad över hur lätt det kändes för benen att köra på i mitt nya lite snabbare tempo samtidigt som det kändes som att jag släpade viljan att fortsätta på en tung kedja efter mig. Tankarna for ständigt till "va varmt det är", "vad långt det är kvar" och "va konstigt att benen ändå känns så lätta trots att det är så jobbigt" istället för "shit va kul det är att det går så bra att springa i den här härliga värmen!". Mind Games! Som en inre kamp mellan viljan att springa och längtan efter att inte göra någonting alls. Ganska fascinerande att det går att känna så på samma gång.

Mitt knep i sådana lägen är att köra lite fartlekar för att få tankarna på annat håll: springa snabbt till en lyktstolpe, jogga till följande soptunna, sparka fötterna mot rumpan i 1min etc. Jag sätter små delmål med olika företeelser för att hålla igång. Struntar i att ha ett mål-tempo och kör istället bara på. Det brukar fungera. Jag brukar trots allt ta mig runt.

Genast när jag sprungit klart så kommer känslan av hur fantastiskt det känns att ha sprungit, när svetten lackar, ansiktet är knallrött och kroppen är nöjd. Den bästa känslan! Hur kunde jag glömma bort den? Det är då man inser att huvudsaken är att jag kommer iväg på min runda, hur jobbigt det än känns, hur långsamt det än må gå. För det är alltid värt det! En lugn runda i ett tempo under mitt normala är hundra gånger bättre än ingen träning alls! Sen är det alltid lika fantastiskt att titta ner på sin klocka vid målgång och inse att man faktiskt hållit måltempo i alla fall, för att det "jobbiga" endast var en mental påfrestning snarare än fysisk och att fartlekarna gjorde tricket.