Boston
Mina tankar går till alla deltagare i maraton i Boston. Till alla vänner och familj till de som deltagit och till de som blivit skadade. Till de som omkommit.
Man blir chockad, upprörd, rent utsagt arg för att någon utsätter oskyldiga människor för något sådant så fruktansvärt. Arg inte bara för att människors förberedelser och träning inför ett sånt stort lopp går till spillo, utan för att liv går förlorade, för att det skapar rädsla, en känsla av otrygghet och tårar i mängder.
Jag var själv med på plats när mannen på Drottninggatan valde att spränga sig själv mitt i city under juletid. Folk som sprang i panik, att springa förbi den döda kroppen, skräcken av att inte veta vart man skulle ta vägen. Känslan av att man inte var mer än ett djur. Att man inte var säker någonstans. Behovet av att vara med mina nära och kära. Chockgråten som kom timmar efter. Jag minns det så väl.
Det var inte i närheten av vad som hänt i Boston. Så himla onödigt och sorgligt.
